Poezii
Romanian Voice
Mihai Eminescu
Mortua est!

Över jordhögen ett vakande ljus,
Begravningsklockor ringer i Guds hus,
En dröm flyr bort på dystra vingar,
Långt undan världen du dig svingar.

Himlen var som ett lugn fält när du dog,
Floderna rann vita, ljusa blommor log,
Tunga moln och mörka, som liknade palats,
En konungslig måne sken på denna plats.

Lik silverskuggor synes du mig vara,
Bevingad skall du mot himlena fara,
Du bleka själ, som mot skyarna stiger,
I flödande ljus, där stjärnorna tiger.

Strålen lyfter dig, med sången du ilar,
Blek med armarna på bröstet du vilar,
Trollkvinnor sina garn nu spinner,
Silverfloden över slätter rinner.

Jag ser din rena ande fly bort,
Betraktar stoftet… kallt som gips och torrt.
I klädnad vit och ren hon sover än
Med leende på läppar i kistan, min vän.

Av dödlig tvivel lider nu mitt sinne.
Bleka ängel, varför dö, bli till ett minne?
Du var ännu ung, du var mycket skön.
Varför fly till stjärnorna på himlens krön?

Kanske finner du där vackra palats
Vars valvbågar med gyllene stjärnor besatts,
Med silverbroar och floder av eld,
Där ljuder sången över doftande fält.

Ditt skall du, min heliga drottning, gå
Med lockar som solen, med ögon blå,
På din ädla panna en lagerkrans
Med glorians heliga gyllene glans.

Men döden är kaos, av stjärnor ett hav,
Medan livet dig stormande drömmar gav;
Döden är som tidevarv belysta av sol,
Livets lopp är dess bleka och motsatta pol.

Över min upprörda tanke läggs en slöja,
Smärtan segrar, den som mitt huvud skall böja.
När solarna slocknar, stjärnorna dalar
Allt är blott intet… så jag nu talar.

Himlens valv över oss kanske förgås,
Av förintelsens mörker skall allting nås,
Svarta moln sig över universum breder
Som till evig död och intet oss leder.

Om detta sker i tiden utan spår
Ditt varma väsen aldrig mer oss når.
För alltid tystnar din älskade röst,
Av lera var du min ängel, min tröst.

Du min älskade är ljuvlig i din död -
På kistan läggs min harpa till ditt stöd.
Jag sörjer du är borta men avundas dig
Som flytt från världens kaos på månstrålars stig.

Vilket är bäst? Vem kan frågan besvara
Med sanning: att vara eller inte vara?
Det som är dött även känslorna mister,
Sorgerna är många, i lyckan finns brister.

Att finnas till är meningslöst och dumt
Öronen bedrar, ett öga lätt blir skumt,
Vad vår tidsålder lärt skall morgondagen fälla,
Att drömma är fåfängt, inga krav kan man ställa.

Jag ser som av drömmars följas
Mot kyrkogårdar där gravarna döljas
Hur kan jag mina mörka tankar glömma,
Till glädjelösa år vill jag min levnad döma.

Men varför? Allting tycks förvirrat här,
Måste du verkligen dö, du min ängel kär?
Var finns livets mening? Du som lyckligt log,
Hur kan jag förklara att du sedan dog?
Var det menat så, var det ett gudlöst bud.
På din bleka panna står ej ordet Gud.

(1870, 15 april, översatt av Jon Milos)

Tillbaka till Eminescu