Poezii
Romanian Voice
Mihai Eminescu
Melankoli

Det tycks som om en port öppnats bland molnen
Och genom den kommer den snövita, livlösa nattens drottning
O sov, o sov nu lugnt bland tusen stjärnor
I din purpurfärgade grav i ditt kärl av silver
I ditt ståtliga mausoleum, himlavalvets slöjor
Du käre, älskade monark som överraskats av natten!
De rika, vida vidderna i världen ligger insveppta i frost,
Som sprider sin glänsande slöja över byar och fält;
Själva luften gnistrar, den vita frosten tycks täcka
Murar och ruiner utspridda över den öde slätten.
Den ensliga kyrkogården vakar över sina lutande kors:
På ett av dem slår sig en grå uggla ned med höga skrik,
Klockstapeln har sprickor på grund av klockornas vibrationer.
Den halvt genomskinliga demonen som svävar genom luften
Har vidrört kopparklockan med sin uddiga vinge
Så att den ihåligt och sorgset börjar ringa. Kyrkan i ruiner,
Ligger övergiven, sorgsen och helgad, av vördnadsvärd ålder.
Genom trasig dörr och fönster viner vinden kall och torr
Den tycks yttra ord som man kan höra i dess vindkast.
Därinne på väggar, på pelare och ikoner:
Skuggor och sorgliga konturer är allt som finns kvar.
I stället för prästen en syrsa spinner en fin och dunkel tanke
Medan en trämask trummar i likvakan inom dess gamla väggar.
Det är tron som målat ikonerna i de heliga kyrkorna,
I min själ finns vackra berättelser som jag ännu saknar.
Men livets förtärande vågor, dess stormar rasar överallt.
Endast melankoliska skuggor och sorgliga konturer dröjer kvar
Förgäves söker jag min värld i min uttröttade hjärna,
Ty magiska syrsor sjunger hest sina sorgsna höstsånger.
Mitt hjärta är som en öken som handen förgäves söker värma
Dess slag är som en likvaka och bankar mot en kista.
När över mitt liv jag grubblar liknar det ett stilla flöde -
En historia som berättas långsamt av okända människor -
Som om jag aldrig levt det eller tagit del av det!
Vem är den man som berättar historien han lärt utantill
Eftersom jag ännu lyssnar till honom och skrattar åt hans ord.
Som vore allt en främlings sorger?… Det verkar som jag länge varit död.

(1876, 1 september, översatt av Jon Milos)

Tillbaka till Eminescu