Poezii
Mihai Eminescu
Hesperos

("Diktens titel på rumänska är Luceafårul, av latinets Lucifer, som betyder aftonstjärnan. Eftersom Lucifer på svenska är synonym med Djävulen och aftonstjärnan inte associeras med manlighet, valde jag det grekiska namnet på aftonstjärnan Hesperos, som i dikten alternerar med Hyperion." - Jan Milos förklaring till titelns val)

Det var en gång, berättas det,
I sagorna besjungen
En prinsessa som alla vet
Som gåva fötts till kungen.

Hans enda barn och gunstling fin
Den fagraste av tärnor
Jungfruglig uti tärnors ring
Som månen ibland stjärnor.

Från slottgemaket ses hon gå
Var kväll hon stegen vänder
Mot fönstret dit Hesperos då
Sin mörka skuggbild sänder.

Han över havet svävar ner
Och sprider sina strålars glans
Där svarta skeppen sig beger
Över vågor någonstans.

Var natt hans stjärna lyser klar
Av längtan själen fylles
Och kärlek het blir Hesperos svar
När månens sken förgylles.

Sitt huvud stilla lutar hon
Mot snövit hand i drömmar
Oss ljuvt förvillar kärlekstron
Till hennes själ den strömmar.

Var afton så hans stjärna klar
Till prinsessan kommer in
I fönstret syns, och hon så rar
I hans öga blickar in.

Han följer jungfrun steg för steg
Till hennes viloläger
I glitter höjes så hans väg
Och kärleken hon äger.

Nu sömnens vila söker hon
Han får betrakta henne
Hans blickar smeker henne ömt
Ej lämnar hennes änne.

Från spegeln glider strålen fram
Över ansiktet det bleka
Ljus över ögonen sprider han
Vill varsamt kroppen smeka.

Hon leende i spegeln såg
Hesperos skälvande blick
Till bädden där i sömn hon låg
Nu hans heta önskan gick.

Hon suckar och i sömnen ber
Så stilla med tyst längtan:
"Herre kär, kom till jorden ner
Det är min enda trängtan.

Kom Hesperos, kom ned och giv
Min varma önskan lisa
Lys upp min kammare, mitt liv
Gör mina tankar visa."

Han lycklig blir av hennes tal
Allt klarare hans ljus
Han kastar sig i havets dal
Och in i vågors brus.

I vattnet just på denna plats
Sprids många stora ringar
Och nu en ståtlig prins tar sats
Han sig ur havet svingar.

Genom fönstret så han träder in
Dit nu han flugit lätt
Med sävprydd stav i handen sin
Som ledsagat honom rätt.

En ung vojvod framträder här
Med mjukt och gyllne hår
Hans kalla axlar bara är
I purpurmantel han står.

Med blekt anlete kallt och vitt
Ej levande, ej död
Men ögonen dock blickar fritt
Och med en sällsam glöd.

"Jag kommit från en himmelsk sfär
Att uppfylla din bön
Ty himlen är min fader kär
Och havet moder skön.

Att vara när dig, mild och god
Så jag ditt anlet ser
Jag stigit har ur mörkan flod
Från ljusets höjder ner.

O, kom min kära! Lämna nu
Det liv du levt på jorden
Ty Hesperos är jag och du
Min sköna brud är vorden.

I vakra slottet av korall
En boning kan du få
Och havets värld där nere skall
I vördnad vid porten stå."

"Så skön du är, en himmelsk gud
Lik änglar i en dröm
Men ej jag lyder dessa bud
Från främling het och öm.

Du kom ifrån en okänd värld
Med främmande tal och skick
Jag lever dock, men du är död
Jag isas av din blick."

Så vänder dagarna sin bild
Och åter, alltid åter
Kom Hesperos och lyste mild
Upp molnens dunkla gåtor.

På drömmens vägar sig beger
En tanke fylld av smärta
Och åtrån efter Hesperos
Nu tänds i hennes hjärta:

"Kom Hesperos, kom ner och giv
Min varma önskan lisa
Lys upp min kammare, mitt liv
Gör mina tankar visa."

I höjden hör han hennes röst
Då slocknar stjärneljuset
Förtvivlan fyller nu hans bröst
Av stormar hör man bruset.

Och himlarna gungande tiger
Ty världen står i lågor
En ståtlig prins uppstiger
Ur Kaos svallande vågor.

På hans sköna och lockiga hår
En krona av eld man ser
Han svävar i solens spår
Sina himlar överger.

I tankar ser han på sin brud
Som kärlekslågan fick
Hans anlet vaxblekt mot svart skrud
Av skuggor fylls hans blick.

Hans ögon underbara
I kärleks flamma blöder
Två lidelser ostillbara
I djupet sakta glöder.

"Det var mig svårt att rymden stor
Försaka, till dig fly
Den mörka natten är min mor
Min far är högan sky.

O, kom min kära, lämna nu
Den värld vari du dvaldes
Ty jag är Hesperos och du
Till brud åt mig utvaldes.

O kom, o kom - ditt blonda hår
Med stjärnekrans jag kröner
Från mina himlar till dig når
Mer ljus än jorden röner."

"O, skön du är, en dröm du är
En stark demon - ändå
Den väg som till ditt rike bär
Jag likväl ej skall gå.

Din kärleks grymma andedräkt
Mitt arma hjärta sårar
Ditt ögas lågor oförtäckt
Förbränner mig i tårar."

"Utsökta ord jag känner ej
Vet hur svaren lyder
Om än du talat klart till mig
Ditt språk jag inte tyder.

Om du i sanning vill att jag
Din älskade skall vara
Fly hit till jorden denna dag
Med kärlek skall jag svara."

"Jag offra skall ett evigt liv
för kyssen du mig skänker
och hemska kval jag lider nu
ty blott på dig jag tänker.

I synd jag återfödas skall
Och få en annan tro
Min evighet skall offras då
Och jorden jag bebo."

I höjden stiger Hesperos
Han himlavalvet lämnar
Av kärlek blir hans hjärta stumt
Han sig till jorden ämnar.

***

Vid denna tid page Catalin
En listig sven och fager
Vid varje slottsbankett slår upp
Av viner i sitt lager.

Sin drottning alltid följer han
Och hennes släp bär upp
En slug och djärv bastard han är
Och stolt liksom en tupp.

Han ser på flickan skön i smyg
Till Catalina går
Han inte är sädeles blyg,
Hon vacker som en vår.

Nu skön hon blivit som en dag
En blomma klar att plocka
Vår Catalin har lovat dyrt
Att hennes kärlek locka.

In i en vrå han henne drar
Till bröstet henne trycker.
"Vad vill du Catalin, du har
Förvirrat mig med nycker."

"Vad jag vill? Kan du ej förstå -
Vi älskar ju varandra!
Min kyss skall dina läppar nå,
Den följs av många andra."

"Jag vet ej vad du vill med mig,
Mig lämna, gå nu bort!
Jag dödligt kär är ej i dig -
I Hesperos, helt kort!"

"Du ingenting förstår! Jag svär
Jag vet och kan dig visa,
Var bara lugn, vad kärlek är
Skall jag nu strax bevisa.

Jag läger armarna om dig
Lägg dina om min hals
Kärleken skall betvinga dig
Du ångrar intet alls.

När jag i dina ögon ser
Betrakta mig helt stilla
Jag böjer huvudet mot dig ner
Res dig på tå, min lilla.

Vänd upp ditt ansikte mot mig
Och blicka i mig in
Tills du i mig förälskar dig
För evigt sen blir min.

Om kärlek allt får du lära
Dess poetiska magik
Och när jag håller dig nära
Dina kyssar gör mig rik."

Hon lyssnade stilla därpå
Och fängslades av hans röst
Än villig, ovillig så
Hon gömde hans ord i sitt bröst.

"Jag kände dig redan som barn",
hon viskade med låg stämma.
"Och du var vild, ett riktigt skarn,
dig kunde ingen hämma.

Men aftonstjärnan visar sig
Dycker upp ur havets våg
Min Hesperos som älskar mig
På himlen jag åter såg.

Jag ögonfransar sänker
Och fäller en hemlig tår
När havet skummar och blänker
Och upp till hans boning når.

Han lyser klar med kärleksglöd
För att så smärtan lindra
Nu stiger han mot månen röd
Mot stjärnorna som tindra.

"Ett kyligt sken oss sorgset når
Från världen ovan jorden
Han är mig kär, en känsla ren
Men är mig fjärran vorden…

Och dagen därför är så lång
Och torr som öknens sand
Men natten helig lycka bär
Till mig i drömmens land."

"Du är ett barn, tid att vi går,
vi flyr till fjärran hamn…
snart man förlorar våra spår
och glömmer våra namn.

Vi leva skall på mänskosätt
Ett stilla fridfullt liv,
Att glömma hemmet är din rätt
Och Hesperos fördriv."

Då Hesperos sin himmel når
Allt högre vingen slog -
Och myriader år försvann
När från vår jord han drog.

Från stjärnehimlen längre ner
Mot stjärnorna i höjden
Ën blixt som ljungar nu man ser
Som namnet över nejden.

Långt bort från jorden i ett slag
Mot rymdens ljus han höjes
Liksom på världens första dag
På himlen ljuset röjes.

En ocean av ljus man ser
Sig överallt nu sprida
Men Hesperos upp sig beger
Han vill ej mer här bida.

Ty flykten visste ingen gräns
Som av oss kan beskådas
I Kaos tidens gång ej känns
Den likväl vill bebådas.

Det intet finns, men finns ändå
I rymden dock han svävar
Av längtan fylles nu hans själ
Han ser dess djup, och bävar.

"Från mörkrets tunga evighet
Befria mig, min Gud,
Jag prisa vill Din helighet
Och lyda Dina bud.

Allt lämnar jag för ett nytt liv
Så trött på det jag har
O Herre, hör min bön, förbliv
Du dödens upphov, livets svar.

Men återta mitt eviga liv
Och evig eld som bränner,
En kärlekstimma nu mig giv
Jag sådan längtan känner.

Ur Kaos har jag, Herre, fötts,
Dit vill jag återvända
Av jordens frid jag nu har mötts,
Låt detta, Fader, hända."

"Hyperion, du på jorden var.
Där nere, djupt i fjärran.
Jag intet under ger som svar,
Förgäves blir din längtan.

Jag ej till människa dig gör
Gestaltad som en man
Ty mänskligheten om den dör
Dock återfödas kan.

Ack, mänskolivet är så kort
En illusion i drömmar
Från vågor som har flutit bort
Nu nya mot oss strömmar.

Om lyckan är oss än så blid
Fördärv är deras öden
Vi vet ej rum, vi vet ej tid
För oss ej känd är döden.

I evighetens gamla spår
Allt levande finns till
Om solens bana slutet når
En ny sol komma vill.

Allt levande av döden följs
Som ett pinande törnesting
Av dödens skugga livet döljs
Men återföds i ring.

Hyperion, finn ditt revir
I höjdens ljusa ort
Din rätta boning här förblir
Vid himens höga port.

Jag ber dig: tag och höj din röst
Och sjung en ljuvlig sång
Om bergen och om skogens tröst
Om havets ö och tång.

Ditt värde visa med ett dåd
Att man ej dig styra kan
En värld jag ger dig uten nåd -
Regera den som man!

Du kan få fartyg, mast vid mast
Och härar land från land
Far över haven utan rast
Från dödens kalla hand.

För vem ger du ett evigt liv?
Har värdet du förstått?
Om du på jordens rund förblir -
Vad faller på din lott?"

***

Hyperion i sitt eget land
Dess härskare nu är
Han ljuset sprider med sin hand
Så som han städse plär.

Se, sol och skymning stå i strid,
I mörkret natten tiger.
På nytt för månen är det tid,
Ur havets djup den stiger.

Se gnistors guld i kvällens vind
Allt över stig och mark.
Vi ser här under högan lind
Två älskande i en park.

"Lägg nu ditt huvud mot min bröst,
kära, låt det vila så!
I skydd av himlen, mig till tröst
Av kärlek jag suckar då.

Din kärlek låt ej sina nu
Ge oss din milda tröst,
Skänk i passionens pina du
Oss lugnet i ditt bröst.

Min levnad övervaka
Och lindra sorg så stor.
Jag kärlek må försaka,
Ty hoppet hos dig bor."

Hyperion från himlens höjd
Ser deras undran ökas.
Se, hur i kärleks ljuva fröjd
De i ett famntag mötas!

Två huvuden med lingult hår
Bland blommorna på marken.
Från träden som i lövskrud står
Blad svävar ner i parken.

I kärlek höjer hon sin blick,
Ser aftonstjärnan röd.
Han hennes åtrå veta fick,
Ser hennes kärleksnöd.

"Kom till mig ner, du Hesperos mild,
På månstrålen far ned.
I mina tankar finns din bild,
Kom, lycka mig bered."

Som förr han svävar mången gång
Och skådar skog och slätter,
Begrundar intighetens prång
I rymdens ljusa nätter.

Men likväl ej från himlens höjd
Han vill till jorden åter:
"O, kvinna av förgängligt stoft,
du allas kyss tillåter.

I jordisk trånghet lever ni,
Dess lycka möta skall.
Jag lever själv i himmelsk frid,
Är odödlig och kall."

(1883, april, översatt av Jon Milos)

Tillbaka till Eminescu